Utdrag ur boken

Kärlek och Förälskelse:

Första brevet

 

”Jag har insett att kärleksrelationen bör vara en djup vänskap, genom vilken båda strävar efter den andres verkliga, personliga tillblivelse. Det betyder alltså, att i djupet av varje person finns det ett autentiskt jag, och för att finna detta jag, d.v.s. mig själv, behöver jag andra människors kärlek. Kärleken i sig kan definieras som ”ett engagerat intresse för att den andre blir till (som person)”. (…) Den människa som älskar någon, ser hos den älskade den Person, för vilken hon själv skulle offra allt – till och med sin egen lycka, om nödvändigt.

 

Förälskelse och kärlek är ju inte samma sak, trots att vi hittills trott det. Säkerligen tror de flesta av oss moderna västerlänningar också det, och lär därför sina barn denna felaktiga uppfattning. Så var det ju även med våra föräldrar. (...)”

 

”Det här är alltså vårt relationsproblem: Vi går in i ”relationer” för att sträva efter vår egen lycka i första hand. Så länge ”relationen” gör oss lyckliga, stannar vi i den. När lyckokänslan tar slut, lämnar vi ”relationen”, och detsamma gör den andre. Och därför lever vi hela tiden i rädsla för att:

a) ”Kärleken” ska ta slut och att den andre upptäcker egenskaper hos mig som inte behagar honom. Eller kanske att han hittar en annan kvinna som är honom till behag mer än jag.

b) Mannen inte ska göra mig tillräckligt lycklig. Över varje ”relation” (som egentligen inte är någon relation alls, utan ett ömsesidigt utnyttjande) vilar ett hot om att bli bedragen. Detta leder till att vi lever på ytan och vågar inte bli oss själva. Vi blir innerst inne väldigt ensamma– ja, vi går till och med miste om relationen till oss själva!

 

När jag förstod detta, bestämde jag mig för att våga vara jag. Hur skulle någon annan annars kunna säga du till mig? Sagt och gjort, men det är inte helt och hållet lätt.” (...)

 

Lär mer om kärlek och förälskelse i boken Systrar Emellan – Brev om Kärlek

Kärlek och Förälskelse:

Kärleken och Personen

Andra brevet

 

”Vi är ju släkt med däggdjuren, och vi gör likadant som de. Vi lär oss av våra föräldrar att vara människor. Men samtidigt är vi också annorlunda från de andra. Människan har nämligen en fri vilja och förmåga till självkännedom och utvärderande självreflektion. Djuren har generellt sett inte dessa egenskaper. Ett djur tänker inte: ”Jag önskar mig en annan livsstil än mina föräldrar.” Eller: ”Jag skulle vilja likna mina föräldrar.” Det kan den inte. En älgko kan inte tänka: ”Av dessa två älgtjurar väljer jag den som förlorade slagsmålet, eftersom jag gillar honom mer än den andre.” Hon väljer den tjur som bevisade sin överlägsenhet i slaget mot andra tjurar. Det är i sin ordning, eftersom det är älgens natur. Men vi människor är till naturen annorlunda. Denna olikhet är alltså förknippad med självkännedom och självreflektion. Älgen kan inte tänka: ”Jag vill”, därför att den inte kan tänka ”Jag är en älg.” Den som inte funderar över sin egen identitet funderar heller inte på vad den vill. Eller hur? Älgen frågar sig inte heller: ”Vad innebär det att vara älg, och vad är just min uppgift i livet? Den uppgift som skiljer mig från alla andra älgar?” ”Och vad har vi älgar gemensamt, och hur kan vi som gemenskap fungera bättre?” osv. Medan just den här sortens tänkande är typiskt för människan.

 

Förmågan till fri vilja genom självreflektion ger oss en möjlighet som djuren inte har: Att för kärleks skull avstå från vissa impulser, som vi har gemensamma med dem, och bejaka andra. Det enklaste exemplet är gåvan. Djur ger oftast inte gåvor till varann annat än i syfte att fullfölja någon instinkt, som tex vid parning eller föräldraskap. Men vi människor har en potentiell förmåga att ge en frivillig gåva som kan innebära en inskränkning för oss själva. Den radikalaste och dyrbaraste gåvan är att ge mig själv – mitt liv – till någon annan. Jag skriver här att avstå för kärleks skull, därför att det enligt min uppfattning är vår enda möjlighet. En person som utan kärlek försöker avstå från något väsentligt kommer nämligen att antingen bli djupt olycklig eller också kompensera förlusten genom att roffa åt sig på något annat plan. Men om gåvan ges av kärlek växer givaren till i mänskligt avseende. Hon upptäcker sig själv som människa.

 

Eftersom människan genom fri vilja och självreflektion är fri att forma sig själv i större utsträckning än ett djur, kan hon förstås också välja en felaktig väg, en väg som gör henne mindre mänsklig än hon har potential till eller vad som vore bra för henne. I det tillståndet får hon sedan kanske barn och uppfostrar dem att följa fel väg. Som barn lär vi ju oss genom att följa föräldrarnas exempel. I brist på föräldrar följer barnet vilken tillgänglig vuxen som helst. (…) Min styvmor sa alltid till mig: ”Gör inte som jag gör, gör som jag säger.” Det är en omöjlig uppgift för ett barn att fullfölja. (…)

 

Här är alltså svaret på din fråga: Om föräldrarna kan älska – både varandra, barnen och andra människor – så har deras barn (förutsatt att det är normalbegåvat) lärt sig att älska, både sig själv och andra senast när hon är tjugo och några. Det finns förstås individuella variationer, men hennes hjärna är färdigutvecklad vid 22, och då är hon alltså vuxen.

 

Men hur blir det för den människa som ingen älskar? Hon lär sig inte att älska, varken sig själv eller andra. Både i vänskap och kärleksrelationer kommer hon att söka det verktyg, med hjälp av vilket hon kan bli fullt ut människa, d.v.s. med hjälp av vilket hon kan lära sig att älska. Detta är naturligt i barnets stadium, men det hindrar den som borde vara vuxen från att ge äkta kärlek. Om hon får barn, kommer hon – precis som våra föräldrar - att sträva efter sin egen utveckling med hjälp av sina barn. Detta är mycket destruktivt, eftersom det nu borde vara barnets tur att utvecklas, ta emot kärlek och lära sig att älska. Om föräldern alltså inte har fått och inte lärt sig, så kan hon inte heller ge.

 

Så var det för mig fram till dryga 30-årsåldern, då jag träffade på min nuvarande själasörjare som hjälpte mig att bearbeta mina tidigare erfarenheter. Gång efter annan hade jag förälskat mig och alltid i dessa personer sökt min egen utveckling, mitt självförverkligande.”

 

Läs mer om kärlekens roll i boken Systrar Emellan – Brev om Kärlek!

 

 

Medvetenhet och Kärlek:

Tredje Brevet

 

Var försiktig – du är värdefull!

”Förutom kärlek är nog kyskhet det ord som är mest missbrukat och missförstått i vårt moderna samhälle. Ordet har två möjliga ursprung. Antingen latinets conscius, som betyder medvetande eller samvete – något som du håller på att skaffa dig genom att läsa den här boken. Den andra roten till ordet är ”att tjusa” - vilket i sin egentliga betydelse även betyder att välja, pröva, njuta och även att älska (germ./sanskrit). Som kysk är du alltså medveten om ditt eget och den andres värde och handlar enligt ditt samvete. Du är också utvald, njutbar, älskad och tjusig. Och du ser den andre så. Kyskhet som inställning betyder alltså att du sätter kärleken först, framför fysisk attraktion och andra begär. Som du minns definierar vi kärlek som det engagerade intresset för att den andre blir till (i sin djupaste person). Och att denna person är förkroppsligad. Personen och kroppen är alltså inte skilda, utan samma. När du har den inställningen till den andre – och dig själv – och förstår vad det innebär att bli fullt ut människa (att bli till), då påverkar denna inställning ditt handlande så att du också lever kyskt. Jag tror att du redan märkt det.

 

För att förtydliga: Kyskhet går alltså inte att tvinga fram, varken hos dig själv eller någon annan. Den kommer av sig själv när du lär dig att älska dig själv och därigenom andra. Det finns inga undantag till denna regel. Kyskhet kan, men behöver inte ha någonting med religion att göra, och leder inte heller alltid till fullständig avhållsamhet från sex. Den är tvärtom en hållning, som kan göra dig fullständigt mänsklig, och som sådan kan du också älska fullt ut. Kärleken formar då din sexualitet, och inte tvärtom – som många försöker göra idag.

 

Kyskhet och respekt (d.v.s. attityden: Du är värdefull) är ett tvillingpar som inte klarar sig utan varandra. Kyskhet utan respekt för den andre blir på sin höjd en slags stel kylighet, medan respekt utan kyskhet inte ens är möjlig. Och som du minns är äkta ömhet byggd på respekt – alltså kan äkta ömhet inte heller existera utan kyskhet! Med tanke på att knappast någon i vårt västerländska samhälle bryr sig om kyskhet numera, är det inte heller så förvånande att vi ser en brutalisering i de mänskliga relationerna, särskilt bland unga. Jag behöver inte påminna dig om vilka problem detta medför.”

 

Läs mer om medvetenhet om kärleken i boken ”Systrar Emellan – Brev om Kärlek”.

 

 

Copyright @ All Rights Reserved